FRÅN ONE MAN SHOW TILL HUSKY

I tonåren var han en lovande längdskidåkare som krigade för Strömnäs GIF. Plötsligt så byttes dock stavarna mot en gitarr och sedan följde fyra intensiva år med fokus på musik. Ännu en vändning kom i samband med värnplikten och sedan dess har träningen återigen varit en central del av Petter Larssons nu, lite drygt, 30-åriga liv.

– Jag går all in på det jag gör, jag har alltid varit sån, förtydligar Petter när han börjar berätta om sin bakgrund och stundtals tvära kast mellan olika intresseområden.

Efter avslutad militärutbildning som vakt- och insatssoldat vid Arméns jägarbataljon i Arvidsjaur var siktet inställt på triathlon. De fasta rutinerna och ständiga inslag av fysiska moment hade gett nytt liv till hans träningslust.

– Skulle vi ut på skjutfältet vintertid så åkte vi skidor och på sommaren fick vi marschera, vi åkte aldrig bil när det var övning.

– Jag upplevde att man fick utforska sin egen fysiska kapacitet, vi var bland annat och sprang Lidingöloppet med vår pluton

IDROTTSMEDICIN OCH MEDALJTID

Det nyvunna intresset för triathlon och multisport räckte till ett par Vasalopp, en Svensk Klassiker samt en halv Ironman som gick av stapeln i Sala. Till de mer utmärkande prestationerna under denna period, hör bland annat ett Vasalopp som klarades av på fem timmar och 22 minuter. En bragd som med råge föll inom ramen för s.k. “medaljtid”, vilket kräver en snabbare tid än en och en halv gånger den aktuella segertiden.

I och med en avog inställning till simning kändes dock inte triathlonsatsningen helt rätt. Intresset för en av grenarna, nämligen cykling, växte sig dock starkare och kom att uppta alltmer fokus. I samma veva blev det även en flytt till Umeå för att fullborda en tre år lång utbildning inom idrottsmedicin.

– Jag hade kanske ingen ambition att jobba med det utan kände mer att “det här är jag intresserad av” och jag har än så länge aldrig tjänat några pengar på den utbildningen, säger Petter och skrattar gott

Den stadigt växande passionen för tvåhjuliga prestationer överlevde tiden i Umeå och la grunden för nya mål och drömmar. Först var det landsvägscykling som var på tapeten men en ständig närvaro av olyckor styrde om inriktningen till mountainbike.

– Det var krascher hit och dit, man får lätt hjärnspöken när man sitter i en klunga med 50-60 personer, hör ljudet av panikinbromsningar och det börjar lukta bränt kolfiber, det passade aldrig mig på det sättet.

– Då testade jag mountainbike istället och så blev det “grejen”.

FRÅN ASFALT TILL VÄGGEN

Väl inne på mountainbikespåret bildade Petter en tränings- och tävlingsduo med den tidigare framgångsrika downhillcyklisten, tillika pitebon Janne Lundman. Inför säsongen 2014 hade de tränat hårt och målmedvetet men resultatet blev ändå inte vad Petter hade hoppats på. Sen tog det stopp, ordentligt.

– Redan innan säsongen började så hade jag nått min peak fysiskt och sen så blev det aldrig något bra resultat.

– Jag genomförde i stort sett hela säsongen 2014 som planerat men sista tävlingen ställde jag in och fjällvandrade istället, efter det tränade jag nästan ingenting på hösten

Med två väldigt intensiva år av träning och tävling i backspegeln, sviktade än en gång motivationen och den här gången tog det extra hårt på lustkontot.

– Jag hade bara träningen och när jag tappade det intresset tappade jag lite meningen med livet om man ska överdriva det.

I slutet av 2014 och början på det nya året blev en ganska tung period men redan under våren skulle en nytändning komma. Detta i samband med en skidtur på Lindbäcksstadion där Petter av en slump stötte ihop med en kvinna som var ute i samma ärende men då i sällskap av två draghundar.

– Jag hade alltid haft en tanke på att skaffa hund, vi började prata och hon erbjöd mig att vid ett senare tillfälle testa drag med både skidor och släde, några månader senare hade jag min första egna hund

Petters nya familjemedlem och träningskamrat var den pensionerade slädhunden Rasmus, även han en Siberian Husky. Då berättelsens huvudperson bor- och bodde i en lägenhet hamnade Rasmus i föräldrahemmet på Strömnäs, vilket möttes med viss tveksamhet av föräldrarna i fråga.

– I början var dom nog väldigt skeptiska, inte minst till rasen Siberian Husky som har ett oförtjänt dåligt rykte om att vara “vildhundar” men det tog inte lång tid innan de insåg att han ändå var rätt trevlig.

INGEN BOR I SKOGEN

Rasmus som kom från en stor slädhundsentreprenör i Jokkmokk, var dock van att vara i sällskap av ett 50-tal andra hundar. För att inte miljöombytet och avsaknaden av flocken skulle kännas alltför jobbig för Rasmus, gjorde Petter en hedervärd insats som för tankarna till en lustig karaktär i den svenska komediserien “Ingen bor i skogen”.

– Jag tog ju Rasmus från ett helt annat ställe och ville bygga upp banden så jag sov själv tre veckor i hundgården med honom

– Till en början så låg han i ena hörnet och höll mig under uppsikt med redan efter kanske tre nätter, så låg han i princip bredvid mig

Petters gelike i den ovan nämnda serien som också bor i en hundgård, berättar bland annat att han inte har inte har sett något roligt eller skrattat sedan 70-talet. På den punkten är dock skillnaden markant då Petter upplevs som väldigt positiv och har nära till skratt.

Med tiden införskaffades även två hundvalpar, först Aaron sen Enok. Petter upplevde många positiva effekter av att, inledningsvis, bo tillsammans med sina nya familjemedlemmar, så fortsatte han på den inslagna vägen.

– Jag gjorde likadant med den andra och tredje hunden så jag är nog uppe i totalt tolv veckor av hundgårdsliv faktiskt.

– Den sista valpen, Enok, tog jag under årets sista månad och då sov jag ute i stort sett hela december.

Utöver den initiala insatsen har Petter alltid lagt en betydande tid på att umgås med hundarna och då främst i form av träning. Varje morgon innan han går till jobbet som brevbärare, cyklar han till föräldrahemmet och är ute med hundarna mellan 45 minuter och en timme. En längre kvällsaktivitet försöker han hinna med åtminstone tre gånger i veckan.

Från höstkanten till maj ligger allt fokus på hundarnas träning och då i form av skidåkning eller släde om föret tillåter. Övrig tid läggs på löpturer där de får släpa på ett däck medan Petter, all sin träning till trots, har fullt upp med att hålla deras tempo.

– Hundarna jobbar bäst med lite motstånd och jag tycker om att röra på mig så däckträningen funkar bra, hittills har vi legat på maxdistans kring 2,5 mil.

– Och 2,5 mil är långt men hundarna har mycket mer att ge, det är ju som en sprintdistans för dem, jag försöker hålla igång min egen löpträning för att jag inte ska sinka dem så mycket

ATT LÄNGTA TILL MINUS 25

Under sommaren får de nöja sig med promenader då Siberian Huskies tillhör gruppen Polarhundar och tål kyla väldigt bra men är desto känsligare för värme.

– Runt minus 20 är en idealisk arbetstemperatur för en Siberian Husky och man märker stor skillnad på minus 10 och minus 20.

– I vintras längtade jag hela dagen efter att få komma hem från jobbet och fara ut i minus 25 för att få testa hundarna, jag kom iväg precis i skymningen och de bara matade på, det var ingen hejd på deras ork.

Kanske är det mörker, kyla och karga miljöer som är en stark lockelse hos många inom släd- och draghundsbranschen. På frågan om det är någon särskild upplevelse som Petter vill dela med sig av svarar han följande.

– Bland det häftigaste jag har gjort var när jag lånade ytterligare några hundar så att jag hade sex-sju stycken och körde med släde en kall vinterkväll i februari, det var klar himmel och fullmåne.

– Man står bara där och åker med och kan släcka pannlampan för att det är så ljust, jag hade en snittfart på kanske 15 kilometer i timmen i tre mil och hundarna hade utan problem orkat en runda till.

Den första hunden, Rasmus som Petter övertog som vuxen gick ur tiden i början av 2018. Nu med de yngre förmågorna Aaron och Enok som går mot sin bästa tid vad gäller ork och uthållighet, planerar han för längre äventyr.

– På lång sikt är tanken att kunna göra ordentliga fjällturer, gärna där man är borta ett par veckor och  åker med skidor och pulka, släde är också fantastiskt men jag gillar ju som sagt att röra på mig själv

– Nu i vinter har jag tänkt prova Ammarnäs – Hemavan tur och retur eller liknande, sen finns det en tanke, att i framtiden, åka hela Kungsleden i ett men man måste ju börja någonstans

Efter några omtagningar med däcklöpning och fotografering framför bilen, börjar Aaron och Enok att lessna. Vi avrundar och lämnar de fina vyerna i närheten av utomhusteatern vid Karlberg, strax utanför stan.

EN TOPPMODERN CROSSOVER

På tal om stad och obygd beskriver det ganska väl den nya Hyundai-suven Kona. Den gör sig nämligen lika bra i stadsmiljö som på ensliga och dåliga grusvägar. Hyundai har utan tvekan lyckats väl med att bygga en toppmodern, smidig produkt i crossover-segmentet.

Mer konkret; Kona är lätt att parkera men bjuder ändå på bra markfrigång och ett högt och behagligt insteg. Bilen i reportaget är utrustad med det s.k. “Premium Plus-paketet”. Under huven sitter en fyrcylindrig, 1.6-liters motor med turbo som lämnar 177 hästkrafter och når backen via en fyrhjulsdriven drivlina. Detta tar Konan från 0-100 på 7,9 sekunder.

50 MIL MED ELDRIFT

Utöver ett flertal bensinalternativ kommer även Hyundai Kona med en turbodiesel och framför allt i två varianter med ren eldrift. Den värre modellen kombinerar ett 64 kilowattimmars batteri med en 200 hästkrafter stark elmotor. Det ger en räckvidd på cirka 40 till 50 mil och en enastående acceleration.

Slutligen och viktigast av allt är kanske den extremt låga driftskostnaden med en förbrukning motsvarande två till tre kronor per mil, beroende på elavtal. Det ska även tilläggas att skatten kostar noll kronor under de fem första åren och servicekostnaden kommer knappast att ge någon hicka. Åtminstone inte i negativ bemärkelse.

Text & bild; Anders Westergren