Historien om det 50-åriga ståndskallet

Det är en vardag i början på november när vi ger oss ut för att jaga älg i Svensbyns utkanter. Årets första snö ligger kvar och lyser upp omgivningen där vi åker längs Granträskmarkvägen. Vi är påväg för att möta upp med några andra tappra älgjägare, alla med siktet inställt på det lilla som återstår av årets tilldelning.

– Jag har varit ledig och jagat ungefär två dagar i veckan sedan premiären i början på september, berättar Marcus och antyder samtidigt att han inte är riktigt nöjd med säsongen.

– Det har varit lite stolpe ut en period, jag har varit påväg fram flera gånger när någon av hundarna stått och skällt men precis när jag varit nära att få avsluta så har det skitit sig

Att det enligt Marcus har gått “sådär” innebär trots allt att det, i skrivande stund, har ramlat en handfull älgar i backen tack vare han själv och någon av hans karelska björnhundar.

För den som inte är bekant med löshundsjakt på älg så bygger det i korthet på att hunden som nästan uteslutande är av någon spetsras, söker rätt på älgen genom spår eller vittring. När hunden väl fått kontakt med älgen så ska den skälla, distrahera och förhoppningsvis lyckas ställa älgen, så kallat “ståndskall”. Om älg och hund står stilla, börjar jägaren smyga sig fram och måste då i första hand ta hänsyn till vinden. Luktsinnet är nämligen älgens främsta vapen när det kommer till att hålla koll på omgivningen .

Efter att ha fördelat den tappra skaran, bestående av ett tiotal jägare på Svensbyns 15000 hektar stora jaktmark, rullar vi vidare för att släppa hunden och påbörja vandringen genom det område Marcus valt att gå i. Under resan passar jag på att ställa lite frågor om hur kennelverksamheten började och varför valet föll på just karelsk björnhund.

– Det var morfar som åkte till ett ställe i norra Finland och hämtade en tik. Det här var på 60-talet, det var någon alkoholiserad gubbe som hade henne fastkedjad i en lada med valpar i magen.

Och det är alltså samma gener som du avlar på idag?

-Jo, vi har ju förstås blandat in andra karelska björnhundar genom åren men alltid behållit en eller ett par valpar, så i grund och botten är det generna från den finska tiken som lever vidare.

JAKTEN I GENERNA

Marcus morfar, Kjell Grahn från Svensbyn, är även han något av en profil i lokala jaktkretsar. Framförallt känd för att ha varit en skicklig rävjägare och styckare, eller som en annan svensbybo uttryckte det “han var mer eller mindre ett proffs”. Historierna om Kjell och hans jaktturer är många och utspelar sig i såväl Svensbyn som på andra sidan Atlanten.

Att det var just morfar som fick Marcus att intressera sig för jakt, kommer knappast som en överraskning. I takt med att Kjell trappade ner för några år sedan så tog Marcus över hunduppfödningen. Ett arv som han av allt att döma har förvaltat väl då Ståndskallets Kennel har intressenter och valpköpare över hela landet.

Vår jaktkamrat under dagen är den egenuppfödda, fyraåriga hanen Kimu. Han jobbar på bra i den snötäckta terrängen och gör långa, vidsträckta sökturer. Just den här dagen vill det sig dock inte. Vädret och bristen på färska spår i det område som vi rör oss i, vittnar om att förutsättningarna för att hitta älg inte är de bästa. Vi hinner dock prata en hel del jakt under dagen och inte minst om utmaningen med att röra sig tyst när föret är skarpt.

-Om det är skare eller annat före som gör det svårt att röra sig tyst så brukar jag använda hunden för att komma nära. Jag lockar den till mig och när den springer tillbaka mot älgen så följer jag efter.

FÖRLUSTEN AV ATTACK

En metod som bevisligen bär frukt men som kräver att inkallningen fungerar i stridens hetta. Något som är att betrakta mer som ett undantag än en regel vad gäller älghundar. Även om Marcus karriär som jägare och hunduppfödare i stort kan ses som lyckad, har det funnits vissa bakslag längs vägen. Det största enskilda är förlusten av hunden Attack som försvann spårlöst en vårdag för snart tio år sedan, i nästan samma område som vi jagade i den här dagen.

– Han smet ur hundgården vid vår stuga ovanför Svensbyn. Vi kunde hjälpligt följa hans spår men på ett ställe i närheten av Sågån som rinner mellan Granträskmark och Blåsmark, tog spåren slut.

Är det troligt att han gått ner i ån och drunknat?

-Ja det är ju inte osannolikt men det hade varit skönt att veta vad som egentligen hände. Man hinner tänka på alla möjliga scenarion och folk hörde av sig efteråt och sa sig ha sett honom på olika ställen.

-Det är jobbigt att inte veta, det värsta kanske är om någon har tagit honom och sånt händer ju tyvärr. Han var hur som helst den bästa hunden jag har haft, jag sköt som mest 12 älgar för honom under en och samma säsong.

När dagen börjar gå mot sitt slut kommer Kimu tillbaka. Hans ihärdiga arbete har varit förgäves men som man brukar säga “hundar kan inte tillverka älgar”. Vi släcker elden och letar oss till en grusväg för att bli upphämtade. Allt gick bra, vi tog oss hem och fick en fin dag i en vacker skog. Tyvärr gick det bra även för älgen.

ISUZU D-MAX ”HUNTERS EDITION”

I reportaget ovan provkör Marcus Jarblad pickupen Isuzu D-max i s.k. ”Hunters Edition-utförande”. Isuzu är ett japanskt märke som bokstavligt talat varit med sedan kriget. Idag är tillverkningen helt inriktad på pickuper och lastbilar.

Isuzu D-max finns som 4-dörrars Crew Cab samt i Extended-utförande med längre flak och mindre baksäte. Under huven sitter en 163 hk diesel på 2,5 liter med dubbelturbo. D-maxen låter dig välja mellan två- och fyrhjulsdrift och är även utrustad med lågväxel och differentialbroms i bakaxeln.

I Hunters Edition-paketet ingår låsbar vapenförvaring på flaket, värme under kåpan för djur och temperaturkänslig last, extra backljus samt sidoljus för arbete- och spårinventering.

Text och bild; Anders Westergren